När ett barn omhändertas enligt LVU är det inte bara socialtjänsten som avgör. Beslutet måste alltid prövas av förvaltningsrätten.
Det är där två världar möts – den juridiska och den mänskliga. På ena sidan står lagen och dess krav på bevisning, på den andra står berättelserna om ett barns vardag, föräldrar som försökt, och socialarbetare som kämpat för att hitta rätt väg.
För många är förhandlingen i förvaltningsrätten ett ögonblick av både oro och lättnad. Här får alla komma till tals.
En domstol med särskilt uppdrag
Förvaltningsrätten är den domstol som prövar om lagens krav för tvångsvård är uppfyllda.
Socialnämnden lämnar in en ansökan om LVU, där man beskriver varför vård bedöms nödvändig och vilka åtgärder som redan prövats.
Domstolen granskar sedan materialet och kallar till muntlig förhandling, där alla parter får möjlighet att höras.
Till skillnad från en brottmålsrättegång handlar det inte om skuld, utan om skydd. Domstolens uppgift är att avgöra om det finns en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling och om vård behövs trots att samtycke saknas.
Vem som deltar
Vid förhandlingen deltar vanligtvis domaren, ett eller flera nämndemän, socialtjänstens företrädare, föräldrarna, deras offentliga biträden, barnets eget juridiska ombud och ibland barnet själv – beroende på ålder och mognad.
Förhandlingen är inte offentlig. Den sker bakom stängda dörrar, för att skydda barnet och familjens integritet.
Alla får komma till tals, men tonen är ofta lågmäld. Domaren leder samtalet med försiktighet. Frågorna är många, men syftet är inte att ställa någon till svars utan att förstå hur barnet har det och vad som är bäst framåt.
Hur prövningen går till
Under förhandlingen går domstolen igenom det underlag som socialtjänsten lagt fram: utredningar, journaler, vittnesmål och annan dokumentation.
Föräldrarna får berätta sin bild, ofta med stöd av sitt biträde. Barnets ombud för fram barnets röst – inte alltid identisk med någon av föräldrarnas.
Domstolen väger sedan samman allt detta: risker, förändringar, relationer och möjligheten till frivillig vård.
Beslutet ska vila på en samlad bedömning av både fakta och framtid – hur situationen faktiskt ser ut och hur den sannolikt kommer att utvecklas.
Efter beslutet
När förvaltningsrätten beslutat om LVU gäller beslutet omedelbart, även om det överklagas.
Föräldrar eller barnet själv kan begära prövning i kammarrätten, men vården fortsätter tills domstolen säger något annat.
Socialtjänsten har därefter ansvar för att genomföra vården och att regelbundet ompröva behovet.
En process med både rätt och känsla
Förhandlingar i LVU-mål rör sig i ett gränsland mellan juridik och mänsklighet.
Domaren måste tolka lagens ord, men också förstå vad som ryms mellan dem – oro, kärlek, uppgivenhet och hopp.
Föräldrarna står ofta med känslan av att ha förlorat kontrollen över sitt liv.
Socialtjänsten bär tyngden av ett svårt beslut.
Och någonstans mitt i allt detta finns barnet – den som allt egentligen handlar om, men som sällan säger mest.
Eftertanke
En LVU-förhandling är inte ett slag mellan parter, utan en prövning av vad som är möjligt att göra när allt annat prövats.
Domstolen försöker inte finna en vinnare, utan en väg.
Och även om beslutet ibland känns hårt, är dess innersta syfte att ge barnet det varje människa behöver för att växa: trygghet, skydd och en chans att börja om.
