När ett barn blir omhändertaget enligt LVU förändras inte bara relationen till föräldrarna.
Ofta splittras också syskonen – en tyst separation som kan göra lika ont.
Syskon som delat rum, hemligheter och vardag plötsligt bor på olika platser, ibland långt ifrån varandra.
För barnet blir frågan enkel och självklar: “Får jag träffa min bror? Får jag se min syster?”
För vuxenvärlden blir svaret mer komplicerat – men det finns regler, och det finns utrymme för hjärta.
Syskonrelationer är viktiga
Lagen ser syskonrelationer som något skyddsvärt.
När socialtjänsten placerar ett barn enligt LVU ska man så långt som möjligt försöka hålla syskonen tillsammans.
Om det inte går – på grund av ålder, särskilda behov eller platsbrist – ska myndigheten planera för regelbundet umgänge mellan syskonen.
Det handlar inte bara om biologi, utan om känslomässig kontinuitet.
Syskon kan ge varandra trygghet på ett sätt som ingen vuxen kan ersätta.
För många barn blir relationen till ett syskon den sista tråden till det liv som var.
Hur ofta syskon får träffas
Det finns ingen fast lagregel om hur ofta syskon ska ha kontakt.
Det avgörs individuellt, utifrån barnens behov och praktiska möjligheter.
Ibland träffas syskon varje vecka, ibland mer sällan – särskilt om de bor långt ifrån varandra.
Umgänget kan ske i familjehemmet, på neutral plats eller under uppsikt, beroende på situationen.
För små barn kan korta, täta möten vara bäst; för äldre syskon kan digital kontakt eller helgträffar fungera.
Socialtjänsten har ansvar för att planera och dokumentera hur kontakten ska hållas.
När syskon inte får träffas
I vissa fall beslutar socialtjänsten att syskon inte ska ha kontakt under en period.
Det kan bero på att någon av dem mår psykiskt dåligt, att relationen är konfliktfylld, eller att en syskonkontakt skulle försvåra vården.
Ett sådant beslut kallas umgängesbegränsning och måste vara tydligt motiverat.
Föräldrar och barn har rätt att ta del av beslutet och att överklaga det till förvaltningsrätten.
Begränsningen ska alltid vara tillfällig och omprövas regelbundet.
När syskon är placerade på olika sätt
Det händer att ett syskon vårdas enligt LVU och ett annat bor kvar hemma eller i ett frivilligt familjehem.
Då måste socialtjänsten ta extra ansvar för att hålla kontakten levande.
Syskonen ska inte behöva känna att de tillhör olika världar.
Ibland löser det sig genom gemensamma aktiviteter, semesterdagar eller digitala samtal.
Det viktigaste är att kontakten inte glöms bort bland andra beslut.
Barnets rätt att bli hört
Barnet har rätt att uttrycka sin vilja även i frågor om syskonumgänge.
Om barnet tydligt vill träffa sitt syskon ska socialtjänsten ta det på allvar och försöka ordna det – så länge det inte finns starka skäl emot.
Det är också viktigt att lyssna till barn som inte vill ha kontakt just nu, till exempel efter en konflikt eller svår separation.
Att lyssna är inte alltid detsamma som att hålla med – men det är alltid början till förståelse.
Eftertanke
Syskonband är ofta de mest varaktiga relationer ett barn har.
Föräldrar kan falla bort, hem kan bytas, men en bror eller syster bär samma historia.
Att värna den kontakten är att värna barnets identitet.
LVU handlar om skydd, men skydd får aldrig bli isolering.
Om trygghet betyder att barnet vågar vara sig självt, då är syskonen ofta en del av den tryggheten.
Och ibland är det just i mötet med ett syskon – i ett skratt, en blick, en påminnelse om något gemensamt – som barnet hittar en bit av sig själv igen.
