När ett barn är placerat enligt LVU (lagen om vård av unga) och en vårdnadshavare begär hemtagning, kan det ofta uppstå oenighet mellan vårdnadshavaren och socialtjänsten. Socialtjänstens uppdrag är att bedöma om riskerna som ledde till placeringen kvarstår, medan vårdnadshavaren vill visa att förhållandena har förbättrats.
Varför uppstår oenighet?
-
Vårdnadshavaren anser att förbättringar har skett som gör hemflytt möjlig.
-
Socialtjänsten menar att riskerna ännu inte är undanröjda.
-
Barnets bästa tolkas olika – socialtjänsten kan lägga större vikt vid långsiktig stabilitet, medan föräldern betonar anknytningen och hemmet.
-
Det finns konfliktfylld historik mellan familjen och socialtjänsten.
Vad händer när parterna inte är överens?
-
Om socialtjänsten inte medger hemtagning, måste de enligt lag skicka ärendet vidare till förvaltningsrätten inom en vecka.
-
Domstolen gör då en självständig prövning av om vården ska upphöra eller fortsätta.
-
Förälderns rättigheter och barnets bästa vägs mot socialtjänstens riskbedömning.
När oenighet kan tala för hemtagning
En hemflytt kan ändå beviljas av domstolen om:
-
Föräldern kan styrka sina förbättringar med stark bevisning (t.ex. terapi, nykterhet, stabil bostad och arbete).
-
Barnet själv uttrycker vilja att flytta hem.
-
Oenigheten handlar mer om metod eller synsätt, snarare än om faktiska risker.
När oenighet kan tala emot hemtagning
Domstolen kan besluta om fortsatt placering om:
-
Socialtjänstens bedömning stöds av objektiva bevis, t.ex. återfall i missbruk eller bristande omsorg.
-
Föräldern inte kan presentera tillräcklig dokumentation som visar långsiktiga förändringar.
-
Barnets bästa anses bättre tillgodosett i nuvarande placering.
Bevisning som kan väga tungt vid oenighet
-
Läkar- och psykologintyg som styrker stabilisering.
-
Observationer från skola och BUP om barnets utveckling.
-
Dokumentation från socialtjänstens umgängesrapporter.
-
Barnets egna uttalanden inför domstolen.
Sammanfattning
När vårdnadshavare och socialtjänst är oense vid hemtagning enligt LVU går ärendet alltid vidare till domstol:
-
Socialtjänstens uppfattning är inte avgörande, utan domstolen gör en egen bedömning.
-
Föräldrar med stark bevisning och stabil livssituation kan vinna framgång även mot socialtjänstens vilja.
-
Barnets bästa – både på kort och lång sikt – är alltid avgörande i beslutet.
Oenighet är alltså vanligt, men det betyder inte automatiskt att socialtjänsten får rätt.
