När ett barn placeras i ett familjehem enligt LVU är tanken att det ska få lugn och stabilitet.
Men ibland händer det motsatta.
Barnet protesterar, vägrar åka tillbaka efter umgänge, packar sin väska eller säger tydligt till socialtjänsten att det inte vill bo där längre.
Det är en situation som skakar alla inblandade – familjehemmet, föräldrarna, socialtjänsten och framför allt barnet självt.
Frågan blir: vad händer då?
Barnets vilja har betydelse
Även om barnet inte bestämmer själv, har det rätt att bli hört.
Socialtjänsten måste alltid ta hänsyn till barnets åsikt – särskilt om barnet är äldre och kan uttrycka sina tankar tydligt.
Det betyder inte att barnet får bestämma var det ska bo, men att dess röst väger tungt i bedömningen.
Domstolar och socialtjänst utgår från barnets bästa, och ibland kan det bästa vara att lyssna på barnets motstånd.
Ett barn som ständigt flyr, gråter eller mår psykiskt dåligt i familjehemmet får sällan den trygghet som vården syftar till att ge.
När socialtjänsten omprövar placeringen
Om ett barn inte trivs eller vägrar bo kvar måste socialtjänsten utreda varför.
Det kan handla om allt från bristande personkemi till allvarliga missförhållanden.
Barnet kan uppleva sig otryggt, utanför, eller känna stark längtan hem.
Socialtjänsten pratar då med både barnet, familjehemmet och ibland de biologiska föräldrarna.
Om utredningen visar att miljön inte fungerar, kan placeringen ändras.
Barnet kan flytta till ett annat familjehem, ett HVB-hem eller i vissa fall – om förutsättningarna förbättrats – flytta hem igen.
Om barnet försöker rymma
Det händer att barn under LVU lämnar sitt familjehem på egen hand.
Socialtjänsten har då ett ansvar att omedelbart försöka hitta barnet och se till att det är säkert.
Polisen kan kopplas in, men fokus ligger alltid på skydd – inte straff.
När barnet hittas försöker socialtjänsten förstå vad som gick fel.
Rymningen är ofta ett tecken på att något inte fungerar – en signal som behöver tas på allvar, inte bara stoppas.
När barnet vill hem
Om barnet säger att det vill flytta hem till sina föräldrar väcker det ofta starka känslor på alla håll.
Föräldrar kan känna hopp, medan socialtjänsten känner oro.
I sådana fall kan frågan bli om LVU-vården fortfarande behövs, eller om den kan ersättas med frivilligt stöd.
Föräldrar och barn har rätt att begära att vården upphör.
Socialtjänsten måste då pröva om förutsättningarna förändrats – och i sista hand avgör domstolen.
Barnets vilja är en del av den bedömningen, men den vägs mot riskerna och behovet av fortsatt stabilitet.
När barnet behöver stöd för att stanna
Ibland vill barnet inte bo i familjehemmet, men det finns inga bättre alternativ för stunden.
Då försöker socialtjänsten skapa förutsättningar för att barnet ska trivas bättre.
Det kan handla om tätare kontakt med föräldrarna, mer inflytande över vardagen, skolbyte, eller samtalsstöd.
Barn som får förklara vad som känns fel och upplever att vuxna lyssnar, klarar ofta situationen bättre – även när de inte får som de vill.
Eftertanke
När ett barn säger “jag vill inte bo här”, är det mer än en mening.
Det är ett uttryck för känsla, längtan och ibland sorg.
Och även om vuxenvärlden inte alltid kan uppfylla barnets önskan direkt, är det avgörande att lyssna.
LVU handlar ytterst om skydd – men skydd utan lyhördhet riskerar att bli makt.
Att stanna upp och fråga “varför vill du inte?” kan vara början på att förstå vad barnet egentligen behöver.
För trygghet handlar inte bara om var man bor, utan om att känna sig sedd där man är.
