Ett beslut om LVU känns ofta slutgiltigt när det väl kommit.
Föräldrar beskriver det som att dörren slagits igen – att staten har tagit över ansvaret, och att det inte längre går att påverka.
Men LVU är inte en livstidsdom.
Tvångsvård är alltid tänkt att vara tillfällig, och varje beslut ska kunna omprövas när verkligheten förändras.
När förutsättningarna förändras
Ett LVU-beslut bygger på en bedömning av att barnet riskerar att fara illa.
Om den risken försvinner, om situationen stabiliseras och föräldrarna återfår sin förmåga att ge trygghet, kan beslutet hävas.
Det kan ske på begäran av föräldrarna, av barnet självt eller av socialtjänsten.
Socialtjänsten har dessutom en skyldighet att löpande följa upp vården och pröva om den fortfarande behövs.
Minst var sjätte månad ska nämnden fatta beslut om vården ska fortsätta.
Om man då bedömer att tvång inte längre krävs, upphör LVU-vården.
Vem som beslutar
Det är förvaltningsrätten som beslutar om vården ska fortsätta eller upphöra – men socialtjänsten har initiativet.
Om nämnden anser att LVU inte längre behövs, meddelar den domstolen, som då häver beslutet.
Om föräldrar eller barnet själva begär att vården ska upphöra, måste domstolen ta ställning till om förhållandena verkligen förändrats så mycket att risken inte längre är påtaglig.
Det är alltså ingen automatisk process, utan en ny prövning där alla parter får komma till tals.
När LVU kan ändras
Ibland behöver vården inte upphöra helt, men anpassas.
Barnet kanske kan börja vistas hemma under helger, eller flytta till ett annat familjehem.
I sådana fall kan LVU-beslutet delvis ändras – vården består, men formen justeras.
Målet är alltid att steg för steg närma sig frivillighet, att återge familjen ansvar i takt med att förtroendet växer.
En fråga om tillit
Att få ett LVU-beslut hävt är sällan en snabb process.
Socialtjänsten behöver se varaktig förändring – inte bara löften eller tillfällig stabilitet.
Föräldrar måste visa att de klarar vardagen, samarbetar med socialtjänsten och sätter barnets behov främst.
Det kan kännas orättvist, men syftet är att undvika att barnet kastas mellan hopp och besvikelse.
I praktiken betyder det att vägen tillbaka ofta går genom samarbete, inte genom strid.
Den familj som visar vilja att arbeta med socialtjänsten får ofta lättare att återfå sin frihet.
Eftertanke
Ett LVU-beslut kan hävas eller ändras – men bara när tryggheten kan bäras av familjen själv.
Tvånget ska aldrig vara längre än nödvändigt, och ingen myndighet har något intresse av att hålla kvar ett barn längre än så.
När beslutet till slut upphävs är det inte ett tecken på att allt är perfekt, utan att det blivit tillräckligt stabilt för att livet ska få fortsätta på egna villkor.
Det är då LVU övergår i något annat – inte juridik, utan tillit.
