LVU – lagen om vård av unga – har två huvudsakliga grunder för tvångsvård. De står sida vid sida i lagen men skiljer sig åt i både perspektiv och innebörd.
Den ena handlar om barnet själv. Den andra om barnets omgivning.
Tillsammans bildar de en ram för när samhället kan och måste ingripa.
När beteendet blir farligt – §2 LVU
Paragraf 2 gäller när barnet eller den unge själv utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk genom sitt eget beteende.
Det kan handla om missbruk, kriminalitet, självdestruktivitet eller andra handlingar som visar att den unge inte förmår skydda sig själv.
Ofta rör det sig om ungdomar som socialtjänsten försökt hjälpa frivilligt, men där insatser inte fungerat. Den unge kanske vägrar behandling, rymmer hemifrån, dras in i destruktiva miljöer eller upprepade gånger hamnar i fara.
I sådana fall kan tvångsvård beslutas för att bryta ett mönster som annars riskerar att leda till allvarlig skada.
LVU enligt §2 handlar alltså inte om skuld eller bestraffning, utan om skydd. Det är en reaktion på att den unge förlorat förmågan att själv värna sin trygghet.
När miljön sviktar – §3 LVU
Paragraf 3 riktar sig i stället mot barnets omgivning.
Här är det inte barnet som agerar riskfyllt, utan hemmiljön som inte ger tillräcklig omsorg.
Det kan handla om missbruk, våld, psykisk ohälsa, försummelse eller konflikter som skapar en osäker och otrygg uppväxt.
Bedömningen fokuserar på om föräldrarna förmår ge barnet den trygghet och stabilitet som krävs.
När omsorgen brister på ett sätt som hotar barnets hälsa eller utveckling, och frivilliga åtgärder inte räcker, kan LVU enligt §3 bli aktuellt.
Det är alltså inte ett ifrågasättande av föräldrarnas känslor, utan av deras faktiska förmåga att tillgodose barnets behov.
Två olika vägar – ett gemensamt mål
Skillnaden mellan paragraferna ligger i var risken uppstår.
I §2 – i barnet självt, genom beteenden som leder till fara.
I §3 – i barnets miljö, genom brister i omvårdnad eller skydd.
Men syftet är detsamma: att värna barnets hälsa och utveckling.
I båda fallen är tvångsvård en sista utväg, när samtal och stöd inte längre räcker.
Ibland överlappar grunderna. Ett barn kan till exempel både leva i en skadlig hemmiljö och utveckla ett destruktivt beteende som följd. Då kan båda paragraferna åberopas samtidigt.
Eftertanke
§2 och §3 LVU beskriver två olika sidor av samma verklighet: den där ett barn inte längre är tryggt.
Den ena visar när barnet själv tappat fotfästet, den andra när världen omkring barnet gjort det.
I båda fallen är målet inte kontroll, utan återhämtning — att återge barnet den balans som gått förlorad.
