När ett barn eller en ungdom behöver hjälp från socialtjänsten kan vården ske på olika sätt. I de flesta fall handlar det om frivillig vård — insatser som familjen själv godkänner och deltar i. Men ibland bedöms situationen som så allvarlig att vården måste ske mot föräldrarnas eller barnets vilja. Då används LVU, lagen om vård av unga.
Skillnaden mellan dessa två former av vård kan tyckas självklar i teorin men är ofta svår i praktiken. Gränsen mellan samtycke och tvång är inte alltid tydlig när känslor av oro, misstro och maktlöshet finns med i bilden.
Frivillig vård – samarbete och förtroende
Frivillig vård bygger på att föräldrarna (och ibland även den unge själv) samtycker till den hjälp som socialtjänsten erbjuder. Det kan handla om stöd i hemmet, familjebehandling, kontaktfamilj eller placering i familjehem under en tid. Vården sker med samarbete som grund, och alla parter deltar i beslut och planering.
När vården är frivillig kan den också avslutas om familjen inte längre samtycker. Socialtjänsten försöker då hitta andra lösningar, men utan tvång.
I bästa fall leder frivillig vård till förändring genom förtroende. Föräldrar får hjälp, barnet får stabilitet, och relationen till socialtjänsten kan präglas av öppenhet snarare än kontroll. Det är så samhällets stöd är tänkt att fungera — med respekt för den enskildes vilja.
Tvångsvård – när frivillighet inte räcker
Tvångsvård enligt LVU blir aktuell när barnet riskerar att fara illa och det inte går att ordna hjälp frivilligt. Det kan bero på att föräldrarna motsätter sig vård, eller att tidigare insatser inte fungerat. I vissa fall handlar det också om ungdomar som själva vägrar ta emot den hjälp de behöver.
Här tar lagen över där samtycket upphör. Förvaltningsrätten prövar om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda — om det finns en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling och ingen frivillig lösning är möjlig. Det är ett beslut som väger tungt, och det kräver en noggrann bedömning av både behov och konsekvenser.
Ett gemensamt mål
Trots skillnaderna i form och lagstöd har frivillig vård och tvångsvård samma grundläggande mål: att skydda barnet. Ibland går vägen dit genom samarbete, ibland genom ingripande. Men även i tvångssituationer är målet inte att bestraffa, utan att skapa förutsättningar för trygghet och återhämtning.
När förtroende senare kan byggas upp på nytt, kan tvångsvården ofta övergå i frivillig vård. Det är då återhämtningen verkligen börjar — när hjälpen inte längre upplevs som ett tvång, utan som en möjlighet.
Eftertanke
Skillnaden mellan frivillig och tvångsmässig vård handlar i grunden om något mer än lagtext. Den handlar om tillit. Om att våga ta emot hjälp, och om samhällets ansvar att ge den på ett sätt som bevarar människans värdighet.
LVU finns för de stunder då allt annat prövats, men också som en påminnelse om att tvång aldrig bör bli ett första steg — utan ett sista skydd.
